Det här är en bra, intressant och givande tråd!

Fyfan, nu får ju jag ångest bara av att läsa alla inlägg
Personligen får jag mest ångest över att vara osams med människor, eller att överhuvudtaget veta att jag som person inte räcker till.
Jag är en typisk "kan vi inte alla bara vara vänner" person av hög klass kan man säga. Jag känner lätt på mig när någon ignorerar/är så på mig, vilket får mig direkt tända till och försöka lösa ut problemet direkt, samtidigt som jag känner denna konstanta ångest.

Jag är rätt blyg av mig också och mår illa av att vara bland många människor jag inte känner. Det är en av de anledningarna jag sällan besöker stan, vilket känns lite pinsamt

Den tråkiga lösningen på dina problem är tyvärr: öva, öva, öva.
Men det hjälper, kan jag intyga.

Jo, har hört det förut ett antal gånger, och tro mig, jag försöker. Har över åren försökt bygga upp ett "skal" som förhindrar mig att bli deppig över småsaker som just att jag lätt blir orolig över vänner och framförallt att jag inte gillar umgänge med människor jag inte känner. Det löser väl sig för eller senare.

Med åren så växer det bort. Jag är/har varit likadan som dig, jeppe. När du blir äldre så slutar du bry helt enkelt. Du har din klick du umgås med som du vet och känner och det räcker. Åtminstone gör det de för mig. Fast nu för tiden så har jag tagit som vana att konfrontera dem som har varit korkade mot mig eller betett sig på något vis. Men oftast fryser jag ut idioterna och de flesta fattar att man vill vara i fred då. Så sluta oroa dig för det hjälper inget ändå. Ta det lugnt och var dig själv i stället. Alla kan inte tycka om alla och det lär aldrig bli fred på jorden heller

Du har rätt Lizzy, tack för den.

Helt rätt Lizzy, Varför ska man ha kontakt med idioter som gör att man inte mår bra av det.

Bättre att tänka på sig själv även om det kan kännas jobbigt, Det blir bättre

Lizzardking: Exakt!
Jag känner precis så. För kanske 10 år sen var jag mycket mer mån om att spela det sociala spelet, nu skiter jag i det i allra högsta grad och mår betydligt bättre.
Men det är inte alltid så lätt och det krävs en hel del övning och lite insikter innan man når dit..

Har tidigare lidit av panikångest och självdestruktivt beteende. Gör dock inte det längre som tur väl är.

Skönt att du blivit av med det, Kueger.

Tack så mycket

Blev en röst på hela tiden för min del då det varit så i flera års tid nu utan avbrott.

Lärarjobbet jag har nu är verkligen tufft för mig... Har väntat på att ångesten ska släppa lite snart, men till skillnad från andra skolor jag varit på kommer det hela tiden nya saker som gör livet lite extra outhärdligt... Jag kan ju inte neka fortsatt jobb efter november, men för min hälsas skull vore det nog bättre om jag fick gå; klimatet på denna arbetsplats är så långt ifrån något annat jag varit med om. Generell ångest, inlärd hjälplöshet och förföljelsemani är väl några av de åkommor man riskerar att förstärka hos sig själv om man fortsätter längre till...

Verkligen tråkigt att höra. Jag lider med dig. Trist att det ska kunna vara så på en arbetsplats. Tänk på dej själv i första hand. Jag har själv ganska nyligen varit sjukskriven pga hård press, våld, hot och sjuka arbetsförhållanden.

Tack, Jollie! Det är ingen som tackar en för att knäcker sig för att kunna tillfredsställa alla andras behov. Försöker tänka på att inte knäcka mig som morsan gjorde

Jag har ju inte skrivit något i denna tråd men just idag kände jag av nån sorts "söndagsångest" (kanske att man känner sig "ensam". Här på forumet eller i verkligheten) så jag behöver väl skriva av mig lite?

Själv har jag ju Asperger-diagnos sedan barndomen (men även känt av vad som kanske är social fobi + en del depressioner här och där även om jag inte har det på papper). Inte gått "på piller" men en del "hjärnskrynklare" har jag varit hos. Det har väl varit oro för allt ifrån jobb (jag har ju varit utanför arbetsmarknaden ett tag ) men även oro för om jag kan ta hand om mina föräldrar i framtiden, att kunna skapa ett fungerande förhållande som kan hålla under en längre tid etc.

Men ibland (inte så ofta numera iallafall) händer det också att jag skummar igenom gamla trådar om alltifrån Masters of horror visningen i Stockholm för kanske femton år sedan eller så läser jag om folk som träffats IRL via Den stora biodagen/Kultfilmsfestivalen etc.

Den här tiden med corona och allt känns extra jobbig. Särskilt eftersom jag känner en längtan att kunna komma ut mer bland folk (jag är trött på att bara läsa om hur kul ni har det tillsammans) och träffa trevliga "filmnördar". Kanske får jag vänta till åtminstone nästa år när tex något arrangeras i Alingsås? Eller kanske nästa upplaga av "Monsters of film" som brukar köras här i Stockholm?

Nåja, tack för ordet

Tack till dig Alexander som vågar öppna upp och dela med dig. Klart det är skillnad att träffas IRL men här finns vi alltid för dig
Starkt av dig.

Här är vi en enda familj, ja. Helt klart.
Här är vi likasinnade, dessutom.

Tack snällt av er killar! Jo, jag kände bara för att skriva nånting, tänkte väl visa att jag håller med om att även killar kan vara öppna med såväl med som motgångar. i livet

Jag vet att det finns folk som varit med om en och annan pärs som är bra värre än det jag upplevt (jag har väl nån enstaka gång, väldigt kort funderat på att seriöst ta livet av mig. Lyckligtvis flöt de tankarna bort och jag är på min höjd lite nedstämd skulle jag nog säga). Har lyckligtvis inte haft något självskadebeteende heller.

Nuförtiden mår jag bättre. Jag pluggade filmvetenskap ett tag, men det sociala krävde för mycket så jag hoppade av. Det tog död på filmintresset ett bra tag (kände att "du är ingen äkta cineast" etc). Men jag har annars lyckats växa en del som person: Jag har inte varit en fullständig katastrof på arbetsmarknaden (jobbat som såväl fritidsledare som lokalvårdare), jag har lyckats komma iväg på musikfestivaler och träffat nytt folk, rest runt på egen hand i Europa bland annat. Och vadfan, jag gick en mindre filmkurs i gymnasiet så

Om de föregående "forumiterna" tagit sig ur jobbiga perioder kan nog jag också göra det på ett eller annat sätt

Jag röstade (som majoriteten) på "periodvis" i den här omröstningen kan jag tillägga. Låt oss nu bara hoppas på att corona-skiten mattas av så snart som möjligt så känns det garanterat bättre!

Tuffa killar, alltså tuffa på riktigt, erkänner att dom har
problem, som andra killar gör sitt bästa för o dölja.

hatchet: Exakt, det krävs mycket för att öppna upp sig. Även om killar egentligen inte ska behöva känna press eller behöva höra hur "mesiga" de är så är man som karl stark om man vågar vara öppen med hur man känner/mår

Dom får betydligt större respekt i min bok.

Alexander: Precis som jolli skriver så är vi ännu snällare IRL så du ska se att du kommer ha jättetrevligt på DMB/KULTfilmsfestivalen.

Där är ju alla av samma skrot och virke.

Det är ju helt magiskt att ha massa likasinnade människor och diskutera det vi älskar MEST av allt - FILM.

Och jag har hängt på ett 10-tal film forum genom alla år och det känns som var och varannan lider av psykisk ohälsa, ADHD, Aspbergers eller annat på just dessa forum.

Så du är låååångt ifrån ensam.

Även om jag själv är kärnfrisk, lider möjligen av motsatsen till socialt fobi, är ÖVER social till 1000.

Vill prata med allt och alla hela tiden.

Men har ju haft ett ultra socialt jobb i 25 år och jättemycket vänner.

Måste bara klargöra en sak: Aspergers syndrom i sig är inget man lider av,
det är alltså ingen sjukdom. Det är bara det att hjärnan funkar annorlunda.

OK, kanske fel ordval då.

Menar bara att var och varannan har någon form av diagnos eller liknande.

Du fattar vad jag menar.